Brian Kramer

"Det var pirrigt men efteråt var det skön", tyckte Stefan Lundin om sitt uppträdande på Stampens bluesjam i går eftermiddag. Stefan är brevbärare till vardags och spelar normalt bara för sig själv - och dammråttorna. Till höger Brian Kramer. foto: anette nantell

Gungande musik. Många kände sig kallade när Stampens scen stod öppen även för spelsugna amatörer.

Av Conny Pettersson
08-738 19 87

Tunggunget med schysta vibrerande bluesriff från en harmonygitarr, klagande munspel, och en sammetsmörk soulröst får golvplanken på Stampen att gunga rytmiskt i takt.

Det är lördag efter lunch och bluesjam från scenen. Sättningen i de okändas band skiftar låt för låt.

Bluesjammet är en fyra timmar kort höjdare med många kallade musiker och en oändlig spelglädje.

-Det är pirrigt, ungefär som att gå upp på en hög trampolin och hoppa och efteråt är det bara skönt, säger Stefan Lundin, brevbärare till vardags när han med sin dobrogitarr lämnat scentiljan efter väl uträttat spel, belönad med publikens sus och applåder.

Normalt spelar Stefan bara för sig själv och dammråttorna, så gitarrsträngen spändes till det yttersta i bluesen.

Innan Stefan hinner ta en ölklunk ur den väntande bägaren drar en ny blues fram över pubpubliken. "BB King", manar Derek Taylor och sjunger med djup, blödande bluesröst "Nobody loves me". Tung bas, rytmiska trumpinnar mot batteriets ramar. Ett tårande munspel stämmer in från publikdjupet vid barens kortända.

En kraftig man i stickad tröja reser sig. Stegar mot scenen, äntrar den och bjuds plats i låten, ackompanjerad av publikens rytmiska taktstamp, vaggande kroppar och nickande huvuden.

-Bluesen måste kännas värmande i blodet först så att jag törs gå upp och lira, säger Arne Lindroth från Hässelby. Han tar en klunk öl och frigör sin Gibson Me-lodymaker ur fodralet - beredd att kanske våga.

Tunggunget hänger tätt som dimma i luften. Jon Åslund från Hälsingland har rest in från Södertälje. Med sin Fender Precision i fodralet väntar han redo på sin tur i foajén.

Bluesen på Stampen är männens värld där kvinnorna njuter rytmiskt.

Ett munspel ljuder plågat.

"Nobody seams to care" berättar den tragiska kärleksagan som aldrig blev av, framförd med beslöjad tung röst från scenen.

Det är varmt, förväntningarna och musikfodralen många. Bluesen gungar på tung, tung, tung . . .