| « previous article | next article » |
Brian Kramer
Tillbaka i New York
Jefferson Magazine
Den 23 februari åkte jag och Mats Q på en miniturne till New York City. Jag hade inte varit hemma och spelat (min musik) på sju år, med undantag av två shower med Eric Bibb. Efter alla dessa år av delaktighet i den ständigt växande och frödiga scenen i Sverige, kande jag att det var dags att återvända och få lite perspektiv. Här är några intryck från resan och en lägesrapport från NY-scenen i vad de kallar "The year of Blues". Jag bad min kumpan och munspelare Mats Qwarfordt att följa med. Han har varit en viktig del i min musikaliska utveckling de senaste sex åren här och det kändes rätt att få visa upp hans breda kunskap om bluesspel integrerad med svensk folkmusik. Det var hans första resa till "The Big Apple".
Vi hade fyra gigs bokade på några ganska kända akustiska barer och klubbar. Det första var på Cornelia Street Cafe, en jazzklubb i hjärtat av Greenwich Village. Många gamla kompisar och ex-bandmedlemmar mötte oss, snart fylldes stallet och blev till rena hemkomstfesten. Jag måste erkänna att jag var mer an nervös (det ar lättare att spela for dem man inte känner) men så fort vi kom igång med första låten, med Mats vid min sida, kändes allt lugnt och vi gav järnet. Det blev en stor succe och en stor stund. Under hela veckan tog jag mig tid att visa Mats "allt" som ar speciellt och unikt med New York. Vi gick uptown, downtown, eastside och westside i den kalla staden (-3°C och blåst) och han sög i sig av det som gör Manhattan så fantastisk for mig. Det var en intressant känsla för mig att återuppleva allt detta genom hans ögon. Hela tiden återkom dock en sorg hos mig när vi gick omkring, ty det var något STORT som saknades i stadsbilden. Vi skaffade oss ett exemplar av "The Village Voice" som är en tidsskrift med det bästa underhållningskalendariet for klubbar och barer i Stan. Jag såg direkt att endast ett fåtal artister och klubbar var kvar pa bluessektionen. När jag spelade i NY på 80-talet var det en pulserande välmående scen med ett dussintal ställen där man kunde se The Holmes Brothers, Chris Whitley, The Spin Doctors, Joan Osborn och Larry Johnson varje kväll. Vi gick till Terra Blues, vilket en gång var det minst populära blueshaket, nu det enda (B.B. Kings franchise-klubb, belägen på Times Square, hade inte ett enda bluesband på deras stora scen på hela månaden!).
På Terra spelade en ung afroamerikan, Junior Mack från New Jersey(som såg som om han skulle vara mer bekväm med en elektrisk gitarr än den akustiska han spelade på) ackompanjerad av en ovanligt dålig munspelare som kallade sig Slim. Mac var en suverän sångare och fick en bra kontakt med publiken (alla åttaHan spelade en blandning av bluesstandards. Detta var uppvärmningen for huvudbandet T-blues Band med gitarr,). trummor och hammondorgel. Vi förväntade oss en spännande spelning när de riggade scenen - de såg coola och erfarna ut. När de sparkade igång med första låten blev Mats och jag nagot snopna for det fanns ingen magi eller nagon kontakt mellan musikerna och noll soul (inte för att det spelar någon roll, men två tredjedelar av bandet var afroamerikaner)! Vi gav dem några låtar till och hoppades att det skulle tända till men gav snart upp och lämnade Terra Blues ganska besvikna. Vi hoppade på tunnelbanan och åkte uptown till ett coolt ställe jag brukade spela på, The Rodeo Bar. Där spelade ett ungt yuppie-bluegrassband som hade ett schyst groove — dock inte det groove vi sökte... Stället var fullpackat med ungdomar och stämningen var hög. Så vi drog vidare...
På väg downtown stack vi in våra huvuden på ett antal klubbardär vi stötte på pretentios, experimentell musik, och tomma lokaler på den en gång så populära Bleeker Street. Vi blev till och med inte insläppta på ett ställe, Continental Divide (där jag för tio ar sedan blev hotad med kniv av en stor, arg gitarrist vid namn Popa Chubby, men det är en annan historia) för att Mats inte hade något ID som kunde bevisa att han hade aldern inne! Mats blev glad och vi fick oss ett gott skratt. Klockan var långt över midnatt och vi var fortfarande otillfredsställda. Vi bestamde oss för ett sista besök på ett ställe i The Village kallat The Groove. Det var ett rökigt ställe fullt av hippa newyorkare. Jag fragade servitrisen vilken slags musik bandet spelade och hon svarade "lite av varje". Det unga svarta bandet intog scenen och drog igång ett fett, funkigt groove med inslag av soul, R&B, rap och rock. De var roliga, bra och det var svårt att sitta still; okej, det var inte vad vi letat efter på var blueskvall men vi fick i alla fall äntligen lite kansla levererad.
Nästa dag spelade vi ett set på det beromda CBGB Gallery. Vi blev mötta av en hjärnbefriad, självupptagen ljudkille som var så uttråkad på sitt jobb att han inte hade någon stolthet kvar att få banden att låta bra. Vi var tvungna att sitta och lyssna på det mest självcentrerade, latinposer-pop bandet som någonsin frontat en NY-publik innan det var vår tur. Mr. Soundman ville bara därifrån och gjorde ett klent försök att ge oss ett bra ljud. Hur som heist, vi attackerade var musik som om det var ett heligt krig och vi verkade överraska de få gästerna som var kvar till sista set. När vi packade ihop för att gå gav bartendern oss vad som förmodligen var de bästa lovorden någonsin på denna klubb: "Hey, you guys were good, I was actually not bored..." Sedan gav hon Mats en gratis ö1, den enda betalningen for detta gig. Efteråt var vi inbjudna till ett bluegrassjam i the Village vilket visade sig vara en chockerande överraskning av good ol' time! Stället var packat med glada speleman/kvinnor i alla åldrar, bevapnade i varje horn med gamla Martins, Dobros, fioler, banjos och allt däremellan. Mats var en direkt hit, spelandes som den svenska djävul han är. En av delstatens bästa bluegrass- munspelare Bob Meehan var där och de bytte ideer, tips och folklåtar med varandra under ömsesidig respekt. Jag blev återförenad med en av mina gamla jamkompisar från Washington Square Park, som mycket vänligt omdirigerade tillställningen till ett "country blues jam" till min fördel. Folk samlades omkring oss och ville ta del av vår "vibe". Det påminde oss mycket om vårt bluesjam pa Stampen, fritt och uttrycksfullt där allt kan hända! Klockan var två och vi kunde fortfarande få oss en god pizza - det är det jag gillar med New York!
Nästa gig var i Brooklyn på en liten folkmusikklubb som hette The Rising. Några gamla vänner dök upp och vi kande oss väl mottagna. Vi spelade ett avspänt och skönt set och undvek låtar som I'm A Man och Got My Mojo Working eftersom stället visade sig vara en samlingspunkt for lesbiska... Efter spelningen hoppade vi in i en taxi och drog till ett... Du gissade ratt! Ett bluegrassjam!!! Denna musik fanns overallt och vi började förstå att det var denna musikstil som stod for traditionell undergroundfolkmusik här i New York numera. Vi spelade som galningar till gryningen — många av musikerna var över 60 och höll på så här varje vecka!
Vårt sista gig var på Lower East Side på Bar B. När vi gick in på det här stället kandes det genast bra och det var en härlig atmosfär. Vi var bokade som första akt (19.00) och när vi skulle sätta igång märkte Mats att det var några märkligt valbekanta ansikten vid baren. Där framfor oss satt tre svenskar som är stammisar på vårt jam på Stampen i Gamla stan. De var i New York och letade upp oss här! "Det ar ju lördag idag och vi måste ha vår vanliga dos med blues". När vi började var de de enda i publiken så vi startade med att spela Små Grodorna på skoj. För varje minut som gick droppade det in mer folk, gamla vanner, nya vanner och nya fans som ville höra oss en gang till innan vi skulle hem till Stockholm nåsta dag. Min gamla producent, Miles Roston, som spelade in skivan som jag gjorde med Junior Wells for 15 år sedan, kom med sin gitarr och vi hade superkul på scen. När vi var klara och gick tog vi hela publiken med oss och lämnade stället tomt igen. Jag stack snabbt in näsan på Terra Blues igen for att hinna få en smakbit på min favorit NY-blues-artist Bobby Radcliff (blunda och du kunde svära på att det var Magic Sam). Jag förväntade mig en stor uppslutning eftersom han har många år på nacken här men blev chockad över att det bara var tre människor i publiken. Bobby såg mycket uttrakad ut...
Om det är så här "The year of Blues" är uppvaktat i New York blir jag verkligen orolig för resten av landet. Hela den här upplevelsen har gett mig förnyad uppskattning för vad vi har i Sverige med var bluesscen nu! Detta var vår sista kväll i NY och Mats och jag var inbjudna till en Upper West Side-penthouselagenhet för ett "pickin' party" som var ordnat endast för oss. Vi åt (de hade till och med köpt sill!), drack och firade hela natten till tonerna av.. .Bluegrass!
